Fredag
Frosten ligger tät uppe på gräsmattans vissna gräs. Frosten låg tät på min röda bils framruta. Idag gick frosten genom märg och ben. Det är vinter och vädret har verkligen slått om. Det kommer rök ur munnen när man andas och kinderna blir sådär rosenröda. Jag trivs i min nya parkas och mina gråa vantar värmer så skönt mina små frusna händer. Mössa har aldrig riktigt varit något för mig, men även det ska jag vänja mig med iår hade jag tänkt. Vi tar en sak i taget.
Det är november och mer än halva månaden har gått. Slutet av året har börjat och jag känner mig förvirrad och nylärd.
Jag har fått ett nytänkande och en ny stil. Det är inte jag, den gamla Sara som skriver. Jo det är klart det är jag, jag jag som skriver men jag har börjat se livet ut en annan synvinkel.
Du ska ta dagen som den kommer och motgångar som kommer är aldrig så stora att dom inte går att tackla. Det är som bossar på pockemon spelen. Dom går att rubba och du kan komma förbi dem, utan att helt ta ut dig själv.
Jag läste en krönika idag, den handlade om hur man ska svara på frågan "hej, hur är det?". Det är oftast så att man rycker på axlarna och säger "jotack, det är bra hur är det själv?". Utan att egentligen ritkigt reflektera över, hur är det egentligen idag? Man vill alltid vara alla till lags, och det är alltid alla andra som gör felen, inte hälsar eller ger dig en sne blick. Det är aldrig man själv från start som ger den där blicken eller sänker ner huvudet när någon känd människa går förbi, för att slippa säga hej.
Allt oftare blir det så att man går förbi folk utan att ens lyfta blicken. Man orkar inte ta sig dom få minuterna eller dom sekunderna som det ibland tar att hälsa. Det behöver inte vara ansträngande att visa, att du sätt den som strax bredvid dig vistas. I artikeln stod det att det är du som bestämmer hur du skall må. Och det är så sant, för det är ingen som tvingar dig att vara sur och grinig. Eller det är ingen som tvingar dig att jobba på det jobbet som du jobbar på.
Det är du som bestämmer vad ditt liv skall gå ut på och det är du som bestämmer om du vill få ett hej tillbaka från den där som är bredvid dig. Tilltala någon vid namn för att få den att känna sig speciell, eller säg bara hej. Så som man gjort i alla tider.
Det börjar närma sig ett mål. Det börjar vina en ångest inom mig. Jag börjar förstå att jag är fast. Jag börjar förstå att jag kommer klara det här. Det finns vilja, det finns krav och det finns lust. Jag tycker om känslan.
Nu har jul på lisseberg börjat och jag vill sågärna åka dit, med dig. Att gå där hand i hand skulle kännas som att jag befann mig i drömmarnas land. Jag skulle bli lycklig att få värme som sänds från din kropp till min. Att få känna dina läppar mot mina. Nej, det är inte sant. Jag drömmer bara. Jag drömemr bara att det fanns någon jag kände såhär för. Någon som kände känslan tillbaka. Nu i dessa tider, är det dags att skaffa sig en soffpartner.
Nu ska jag snart åka och hämta Mattias Pagander och hans kompisar. Dom skulle till Tanum, självklart ställer jag upp. Han är ju min, bara min gosepojk.
Tiden är inne och jag ska runda av. Det är mörkt ute. Gos från Sara
Det är november och mer än halva månaden har gått. Slutet av året har börjat och jag känner mig förvirrad och nylärd.
Jag har fått ett nytänkande och en ny stil. Det är inte jag, den gamla Sara som skriver. Jo det är klart det är jag, jag jag som skriver men jag har börjat se livet ut en annan synvinkel.
Du ska ta dagen som den kommer och motgångar som kommer är aldrig så stora att dom inte går att tackla. Det är som bossar på pockemon spelen. Dom går att rubba och du kan komma förbi dem, utan att helt ta ut dig själv.
Jag läste en krönika idag, den handlade om hur man ska svara på frågan "hej, hur är det?". Det är oftast så att man rycker på axlarna och säger "jotack, det är bra hur är det själv?". Utan att egentligen ritkigt reflektera över, hur är det egentligen idag? Man vill alltid vara alla till lags, och det är alltid alla andra som gör felen, inte hälsar eller ger dig en sne blick. Det är aldrig man själv från start som ger den där blicken eller sänker ner huvudet när någon känd människa går förbi, för att slippa säga hej.
Allt oftare blir det så att man går förbi folk utan att ens lyfta blicken. Man orkar inte ta sig dom få minuterna eller dom sekunderna som det ibland tar att hälsa. Det behöver inte vara ansträngande att visa, att du sätt den som strax bredvid dig vistas. I artikeln stod det att det är du som bestämmer hur du skall må. Och det är så sant, för det är ingen som tvingar dig att vara sur och grinig. Eller det är ingen som tvingar dig att jobba på det jobbet som du jobbar på.
Det är du som bestämmer vad ditt liv skall gå ut på och det är du som bestämmer om du vill få ett hej tillbaka från den där som är bredvid dig. Tilltala någon vid namn för att få den att känna sig speciell, eller säg bara hej. Så som man gjort i alla tider.
Det börjar närma sig ett mål. Det börjar vina en ångest inom mig. Jag börjar förstå att jag är fast. Jag börjar förstå att jag kommer klara det här. Det finns vilja, det finns krav och det finns lust. Jag tycker om känslan.
Nu har jul på lisseberg börjat och jag vill sågärna åka dit, med dig. Att gå där hand i hand skulle kännas som att jag befann mig i drömmarnas land. Jag skulle bli lycklig att få värme som sänds från din kropp till min. Att få känna dina läppar mot mina. Nej, det är inte sant. Jag drömmer bara. Jag drömemr bara att det fanns någon jag kände såhär för. Någon som kände känslan tillbaka. Nu i dessa tider, är det dags att skaffa sig en soffpartner.
Nu ska jag snart åka och hämta Mattias Pagander och hans kompisar. Dom skulle till Tanum, självklart ställer jag upp. Han är ju min, bara min gosepojk.
Tiden är inne och jag ska runda av. Det är mörkt ute. Gos från Sara
Kommentarer
Postat av: :'(
Jag önskar att det var jag som var den som fick gå med dig där hand i hand!! </3
Trackback
