26 februari
Har ni känt den där känslan av maktlöshet och ovisshet? Den där känslan som inte riktigt går att beskriva med ord? Ni vet, man får ett påstående riktat mot en själv men som i minnetsväg aldrig skulle vara möjlig?
Igår var jag nykter på GG och ingenting har hänt som inte borde hända. Det är ingen som är rörd som inte borde blivit det. Det fanns en och det var inte någon som tidigare varit på tapeten. Påstånden riktade mot att man gjort något man inte gjort får mig att kallsvettas, för vad är det som driver en människa till att sitta och klura ihop en historia som möjligtvis skulle kunna stämma? Jag skulle känna att det tog mer energi än gav energi. Alla är vi olika och alla har vi olika sätt att hävda oss på. Dock är det så att vissas sätt att uttrycka avundsjuka eller maktbegär är för stort, vissa får helt enkelt inte nog av att inte veta riktigt i detalj om något hänt eller inte. Jag blir trött på att behöva hävda mig hela tiden, om han skulle rört mig vet jag inte vad som hänt men vi var inte i närheten av varandra så du kan slappna av. Relax take it easy!
Det handlar ofta om att ta ett riktigt kliv, ett kliv ut i frihten. Ofta är det svårt att inse att andra kan ta det där klivet när man själv fortfarande står och stampar på samma steg. Steget, det där oändliga som är så stort att det känns hopplöst att ens försöka komma förbi. Lite som en boss i ett dataspel. En sån där jätte jätte jätte-stor figur som man bara måste förbi, men vägen förbi är taggig och livlinorna försvinner en efter en tillslut har man lite kraft kvar men precis på målsnöret faller man och näsan hamnar 1 mm innan sträcket. Det röda sträcket som är gränsen mellan frihet och icke frihet.
Om man själv inte kan ta sig förbi så måste man inse att andra kan klara det, kanske hittade dem en genväg förbi eller ett sätt att kunna lura sig själv så att tron på sig själv att man ska klara det driver en fram och man möts av rosor vin och snittar på andra sidan.
Idag är det en djup dag, för jag har så mycket känslor inne i min kropp. Mitt huvud blir snart överhettat och mitt hjärta bankar snabbare och snabbare för varje sekund. Jag vill ju nu, vart ska jag lämpa av mina känslor? På dig och dina axlar eller ska jag behöva gräva ner dem i trädgården under den vita stora björken som så vackert står och väntar på att få bära på mina innersta hemligheter? Jag vill inte ta näring från björkens rötter som får den att växa och bli stor och grönskad. Det är dig jag vill ge känslorna till, det är dig jag vill säga orden till. <3
Nu skiner solen och mina fötter börjar bli varma igen. Solen får mig att se ljusa stunder i livet. Hoppas solen skiner på er också, mina älskade (men få) läsare. Ha det jätte bra, jag kommer tillbaka med en uppdatering kring detta jag skrivit idag. Det lovar jag dig, ingen kan bära på sina känslor och tankar inom sig utan att få ventilera. Spegeln är ibland min bästa vän :)
Kom ihåg mina vänner, inga nycklar på bordet!
Igår var jag nykter på GG och ingenting har hänt som inte borde hända. Det är ingen som är rörd som inte borde blivit det. Det fanns en och det var inte någon som tidigare varit på tapeten. Påstånden riktade mot att man gjort något man inte gjort får mig att kallsvettas, för vad är det som driver en människa till att sitta och klura ihop en historia som möjligtvis skulle kunna stämma? Jag skulle känna att det tog mer energi än gav energi. Alla är vi olika och alla har vi olika sätt att hävda oss på. Dock är det så att vissas sätt att uttrycka avundsjuka eller maktbegär är för stort, vissa får helt enkelt inte nog av att inte veta riktigt i detalj om något hänt eller inte. Jag blir trött på att behöva hävda mig hela tiden, om han skulle rört mig vet jag inte vad som hänt men vi var inte i närheten av varandra så du kan slappna av. Relax take it easy!
Det handlar ofta om att ta ett riktigt kliv, ett kliv ut i frihten. Ofta är det svårt att inse att andra kan ta det där klivet när man själv fortfarande står och stampar på samma steg. Steget, det där oändliga som är så stort att det känns hopplöst att ens försöka komma förbi. Lite som en boss i ett dataspel. En sån där jätte jätte jätte-stor figur som man bara måste förbi, men vägen förbi är taggig och livlinorna försvinner en efter en tillslut har man lite kraft kvar men precis på målsnöret faller man och näsan hamnar 1 mm innan sträcket. Det röda sträcket som är gränsen mellan frihet och icke frihet.
Om man själv inte kan ta sig förbi så måste man inse att andra kan klara det, kanske hittade dem en genväg förbi eller ett sätt att kunna lura sig själv så att tron på sig själv att man ska klara det driver en fram och man möts av rosor vin och snittar på andra sidan.
Idag är det en djup dag, för jag har så mycket känslor inne i min kropp. Mitt huvud blir snart överhettat och mitt hjärta bankar snabbare och snabbare för varje sekund. Jag vill ju nu, vart ska jag lämpa av mina känslor? På dig och dina axlar eller ska jag behöva gräva ner dem i trädgården under den vita stora björken som så vackert står och väntar på att få bära på mina innersta hemligheter? Jag vill inte ta näring från björkens rötter som får den att växa och bli stor och grönskad. Det är dig jag vill ge känslorna till, det är dig jag vill säga orden till. <3
Nu skiner solen och mina fötter börjar bli varma igen. Solen får mig att se ljusa stunder i livet. Hoppas solen skiner på er också, mina älskade (men få) läsare. Ha det jätte bra, jag kommer tillbaka med en uppdatering kring detta jag skrivit idag. Det lovar jag dig, ingen kan bära på sina känslor och tankar inom sig utan att få ventilera. Spegeln är ibland min bästa vän :)
Kom ihåg mina vänner, inga nycklar på bordet!
Kommentarer
Trackback