Kan inte sova, det är fortfarande 11 Januari
Det säg att det aldrig är försent att börja älska. Eller försent att förlåta någon som begått ett misstag eller två. En sak är jag säker på. Det är fenomenet förlåta. Ett ord kan inte lappa ihop ett helt hjärta. Så fullt av tankar och konstigheter.
Dagligen får jag frågor som handlar om hur det egentligen går, gällande den brutala konflikten som blossat upp. Jag rycker på axlarna och sätter mig ner för att tänka efter. Jag har inget svar på frågan. Har inte fått ett enda ord, ett enda sms eller samtal från dig sen den dagen då jag tvingade dig att knacka på mina grannar och säga förlåt. Det är svek, på hög nivå. Du kom inte om planerat, du sket i vårat möte. Mötet som kunde återförenat oss. Trotts att dina ord sviker mig innan du ens hunnit säga dem. Mina grannar kollar på mig med smått besvika ögon. Jag tror det beror på att det ständigt och jämnt är ståhej i min lägenhet. Inte kan väl jag hjälpa att jag har dom finaste vännerna, som vill umgås med mig?!
Min mamma har bett mig, mer eller mindre på sina bara knän om att jag ska öva på att säga NEJ och verkligen mena det. Jag försöker, men det går inte så bra. Jag kan inte bara säga nej, om det råder en tveksamhet i min egna vilja. Vill jag eller vill jag inte? Jag kan inte svara på frågan, jag kan inte svika mig själv och fatta fel beslut. Jag är rädd för jag känner hur verkligheten kommer ikapp mig. När sprängs bubblan och allting kommer omrking mig som en förklaring? När kommer jag landa på jorden igen. Den dagen då jag inser att skolan inte alls innebär fria kvällar 7 dagar i veckan, då jag inser att man inte kan ha 2 rester utan att behöva ta ikapp dom? Den dagen då jag har insett att jag verkligen vill ha dig, vid min sida. Tillhöra dig, på det där speciella sättet!
Jag saknar att få säga ordet, att jag älskar någon.
Jag saknar att få säga ordet, att jag saknar någon.
Jag saknar att få säga orden, jag åker till min pojkvän inatt.
Jag saknar detta så fruktansvärt mycket. Men det är nära nu, eller har jag fel?
Nu har jag äntligen skrivit mitt CV, så nästa vecka ska jag försöka skicka ut det till olika arbetsplatser. Har några jag skall kontakta per telefon också. Jag är sugen på att åka till Fjällen och jobba en säsong, men jag tror inte jag vågar lämna orten sådär på egen hand. Utan mina älklingar vid min sida och utan tryggheten att jag vet att vart jag änn är kommer min mamma eller pappa och hämtar mig. Jag vet att ni skulle hälsat på, men inte alls så ofta som behövs.
Imorgon ska jag göra testet, jag är nervös. Tänk om det blir vad jag tror. Tänk om jag har lyckats.
Allting kommer ikapp mig nu, allting har formats till ovisa meningar i mitt huvud.
Sängen väntar på mig, bara mig!
Ta hand om er. //Sara
Dagligen får jag frågor som handlar om hur det egentligen går, gällande den brutala konflikten som blossat upp. Jag rycker på axlarna och sätter mig ner för att tänka efter. Jag har inget svar på frågan. Har inte fått ett enda ord, ett enda sms eller samtal från dig sen den dagen då jag tvingade dig att knacka på mina grannar och säga förlåt. Det är svek, på hög nivå. Du kom inte om planerat, du sket i vårat möte. Mötet som kunde återförenat oss. Trotts att dina ord sviker mig innan du ens hunnit säga dem. Mina grannar kollar på mig med smått besvika ögon. Jag tror det beror på att det ständigt och jämnt är ståhej i min lägenhet. Inte kan väl jag hjälpa att jag har dom finaste vännerna, som vill umgås med mig?!
Min mamma har bett mig, mer eller mindre på sina bara knän om att jag ska öva på att säga NEJ och verkligen mena det. Jag försöker, men det går inte så bra. Jag kan inte bara säga nej, om det råder en tveksamhet i min egna vilja. Vill jag eller vill jag inte? Jag kan inte svara på frågan, jag kan inte svika mig själv och fatta fel beslut. Jag är rädd för jag känner hur verkligheten kommer ikapp mig. När sprängs bubblan och allting kommer omrking mig som en förklaring? När kommer jag landa på jorden igen. Den dagen då jag inser att skolan inte alls innebär fria kvällar 7 dagar i veckan, då jag inser att man inte kan ha 2 rester utan att behöva ta ikapp dom? Den dagen då jag har insett att jag verkligen vill ha dig, vid min sida. Tillhöra dig, på det där speciella sättet!
Jag saknar att få säga ordet, att jag älskar någon.
Jag saknar att få säga ordet, att jag saknar någon.
Jag saknar att få säga orden, jag åker till min pojkvän inatt.
Jag saknar detta så fruktansvärt mycket. Men det är nära nu, eller har jag fel?
Nu har jag äntligen skrivit mitt CV, så nästa vecka ska jag försöka skicka ut det till olika arbetsplatser. Har några jag skall kontakta per telefon också. Jag är sugen på att åka till Fjällen och jobba en säsong, men jag tror inte jag vågar lämna orten sådär på egen hand. Utan mina älklingar vid min sida och utan tryggheten att jag vet att vart jag änn är kommer min mamma eller pappa och hämtar mig. Jag vet att ni skulle hälsat på, men inte alls så ofta som behövs.
Imorgon ska jag göra testet, jag är nervös. Tänk om det blir vad jag tror. Tänk om jag har lyckats.
Allting kommer ikapp mig nu, allting har formats till ovisa meningar i mitt huvud.
Sängen väntar på mig, bara mig!
Ta hand om er. //Sara
Kommentarer
Trackback