Sara Danielsson

Sitter i min säng, iklädd min skönaste pyjamaströja. Den är grå och har ett tryck på magen format som en kadelack, den är mysig. Har nu hela kvällen suttit och grubblat över en del saker. Ska försöka formulera mig rätt, så att ingen blir sårad eller tar illa vid sig. Syftet med inlägget är att en förståelse ska byggas upp och att missförstånd ska bli till trygga ord.
Jag har många gånger under denna hösten fått höra hur dålig jag är, vilken äcklig personlighet jag har, hur vidrig jag är samt hur dålig jag är som kompis. Det är saker ingen mänsklig varelse skulle kunna höra utan att ständigt påminnas av orden som sas, utan att röra en min eller kasta sten tillbaka på tillverkaren utav orden. Det sägs att det är dumt att kasta sten i glashus, i vissa situationer är jag glashuset och någon annan är stenen. Allra oftast är det så att jag är ett hus byggt utav ädel diamant, svår att bräcka och svår att krossa helt itu. Tyvärr har jag blivit allt mer sårbar det senaste, för tillslut rinner den stora bägaren över och man orkar inte låtsas vara stenhård längre. Ni vet då ord som klingar negativt kommer oftare än uppmuntrande ord. Det är ju så, är man hård som sten så behöver man inte uppmuntras, man behöver inte få komplimanger, kärlek eller värme. För är man hård som sten så är känslor det värsta som finns, känslor som är utav det röda slaget. Men när den hårda ytan rubbas och man kommer allt längre in i personligheten så ser man att det där ytskicktet inte alls är så hårt som man trodde. Alla behöver vi få komplimanger och komentarer som stärker oss. Alla människor är mottagliga, vissa mer och vissa mindre.Vi är bara människor.

Det är ofta så att man i skolan arbetar mot mål och man följer kriterier. Innan uppgiften ska skrivas så ska man ha klart för sig vad man med uppgiften skall uppnå och vad man förväntas kunna. Det är precis samma sak med ett gräl eller en vanlig vänskap. Alltig har ett syfte. Det är ständigt en maktkamp, vem kan kasta de värsta orden? Vem kan komma på den mest kränkande meningen? Vem gör den dummaste handlingen? Och slutligen vem är det som ska ha skulden, du eller jag? Om ett gräl börjar pågrund av att någon får för sig något, är det då du som anklagare som ska be om förlåtelse eller är det jag som aktör i din historia? Vem är det som skall vika sig först, för vem är det som har rätt. Du eller jag? Om man kan med att smutskasta någons sanna historia, så ligger det något i bakgrunden. Något ligger och skaver, och får dig att tro att aktören i historien skulle kunna göra detta som du påstår dig veta. Vad är det som driver en människa att lita på någon, men inte den andra? Handlar allting om historia och tidigare gärningar, eller handlar allting bara om att man alltid tror det värsta om allt och alla?

Den här vintern har varit väldigt turbulent och jag har kasstats omkull ett antal gånger. Först av en, sen en andra och sedan en tredje. När kommer den fjärde, den femte och den sjätte? När ska alltig få ett slut.. Jag ställer mig frågan varje kväll innan jag lägger mig. Vad är det som driver er fram, vad är det som driver mig fram? Jag kommer inte fram till något, mer än att ni tror att jag är så himla mycket sämre än vad jag någonsin skulle kunna vara. Med en tår i ögonvrån sitter jag nu och försöker formulera mina känslor, dom där innersta känslorna. Jag önskade att ni hade haft en filmkamera på min axel, så att ni kunde följa alla mina handlingar så att ni får se, att jag är lika mycket människa som ni.

Ikväll rann den där omtalade bägaren över och jag kunde inte längre hitta några ord för hur jag skulle kunna förklara. Jag blev besviken, först på en men dig förstod jag. <3 Sedan var det inte om att göra så kom den andra och bara attakerade. Jag ringde min livsglöd, hon sov men tog ändå itu med saken. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.

Jag vet att i alla fall två av er läser min blogg, ibland glädjer det mig. Men idag vet jag inte, känslan är ostabil och jag vet inte längre varken fram eller bak. Jag önska att ni kunde läsa mina innersta tankar. Jag har det minst lika svårt som ni. Livet blir inte enklare att leva, när man hela tiden får nytt last med gots som läggs på axlarna. Tillslut är jag inte jag längre, tillslut faller jag. Mycket tack vare dig.

Jag avrundar här, för jag svävar iväg. Inte på rosa moln. Tack för mina änglar som ställer upp för mig.