Sara Danielsson

Jag var ingen bloggare, jag blev ingen bloggare och jag är ingen bloggare.
Jag säger upp mig!

Har försökt hela dagen att formulera mig, men det går inte. Jag tänker bara på en enda sak just nu, tankarna får skrivas ner på papper istället. Annars tröttnar ni för fort på min lycka. Puss

Nu har jag och min syster äntligen beställt resan till Turkiet. Vi åker den 7 Juni och kommer hem igen den 15 Juni. Det ska bli så himla skönt att komma bort ett tag. Vi åker till Turkiet, närmare bestämt Alanya vi kommer bo vid den östra stranden, hotellet ligger PÅ stranden, fattar ni vilket läge eller. Vi har halvpension och gångavstånd till stans bästa shopping. Restaurangerna är många och mysfaktorn ska tydligen vara hög. Dock kostar det sitt pris att leva i denna lyx, vi valde det dyraste hotellet, men hotellet med det bästa läget.

Från flygplatsen tar det 2 timmar med buss, hotellet vi kommer att bo på heter Panorama och på det har vi en jättestor pool där vattengympa och andra aktiviteter förekommer. En tvårättersmiddag kostar ca 150 svenska kronor och en öl kostar 20:- Vi kommer steka våra fläsk på stranden där havets temperatur ligger på runt 20 grader och luftens temperatur (i skuggan) kommer ligga på runt 25 grader.  Jag har inte ännu insett hur skönt detta kommer att bli.

Som jag sa i bilen hem "Det är bara två viljor att ta hänsyn till, det kan inte annat än bli bra"

Det är fredag och jag är äntligen hemma i Fjällbacka igen. När jag kom upp till min lägenhetsdörr förut möttes jag av en överraskning. Där stod det två helt främmande människor och kollade bekant på mig. De frågade om jag var Sara och med lite osäkerhet svarade jag att det stämde mycket väl. Då kopplade jag vilka dom var, det var sånna som kanske ska ta över min lägenhet. Jag blir så förbannat trött på alla som ska komma och kolla hela tiden. Idag låg det underkläder, mackor och andra äckliga saker över allt i lägenheten. Dessutom låg det chips på hela golvet, från myskvällen igår. Dom var i alla fall nöjda, man kan ju hoppas att det blir ett slut på detta heltdisjobb snart!

Nu sitter jag och klickar runt lite på www.nelly.com Jag hittar jättemycket fina saker som jag nog ska beställa, har kommit upp i 1200:- nu. Är det då det är dags att skicka iväg ordern, eller är det då man ska klicka vidare. Det är ju ändå uppe i så hög summa, så då kan man kanske fortsätta lite till. Jag har i alla fall snöat in mig på svarta små söta klänningar, en med volanger, en med något slags kragliknande, ett linne med dragkedja och en jättefin skjorta som är lite längre. Hoppas jag vågar beställa idag, sist gång bangade jag på mållinjen.

På vägen hem idag satt jag med min joie, vi diskuterade hur det var att komma hem på fredagar. Vi kom fram till att de bästa med hela hemkomsten är lätt det att man får en god måltid. Men de fredagar då måltiden inte serveras, då känner man en sorg i kroppen och man lever vidare med detta missnöjda välkomnandet resten av kvällen. Idag blev det så för mig, jag fick VÄRMA mat som mamma och pappa ätit till middag. Jag blev jätte ledsen och började gråta. Jag vet att jag kanske är töntig, men det var faktiskt inte vad jag hade räknat med.

Jag ska nog klicka vidare på www.nelly.com nu. Jag älskar deras partyklänningar. Synd att skorna inte tilltalar mig lika mycket bara. Eller är det kanske tur?

Imorgon kväll blir det mys igen tror jag, hoppas inneligt :)

Massa mys från Sara, den fredagstokiga Sara

Om man skulle jämföra en känsla med en annan skulle man aldrig välja att förklara känslan med samma mening, men om du istället skulle jämföra samma känsla med bara ett ord skulle ordet naturligt bli Lycka. Varför kan man med samma ord beskriva så många situationer, men när uppgiften blir att beskriva känslan med en mening formuleras meningen helt annorlunda från gång till gång?

Är det hjärtat eller hjärnan som bestämmer, eller är det bara så att det är slumpen som avgör så mycket ute i vardagen?
När man börjar fundera sätts tankarna i snurrning och det finns inga ord som kan besvara frågan eller tanken så man blir nöjd och godtar svaret. Ett svar på samma fråga kan ena dagen vara helt rätt, medan det nästa dag skulle vara helt fel.

Att tänka och visa klartecken till hjärnan är det samma som att öppna upp porten in till paradiset som vi alla vill till. Du har allt du behöver och grundpelarna och vägvisning är det du har att gå efter. Är det våra tankar om paradiset som utformar vårt svar eller är det inlärda meningar som spelas upp? Paradiset är ett annat namn för hjärnan och hjärnan är ett annat ord för känslomässigokunnighet. Allting du genomgår och uppfattar har en mening, god som ond. Allting du är med om mellanlandar alltid uppe i din hjärna, i ditt medvetande.

Allting kan påverkas, frågan är bara vilken del av situationen som ska påverkas. Är det den goda delen som ska uppmuntras eller den onda som ska skruvas upp till max? Allting som händer har en god mening i sig, känslan, viljan eller samspelet. Ta för dig medan du kan, nästa dag kan det vara försent.

Fem saker du gjort idag:
1. Haft flexdag
2. Varit hemma hos min sjuka Linnea med Sander
3. Fått en ansiktsmålning
4. Kissat fler gånger än vanligt
5. Lyssnat på musik och sjungt med

fem saker du ska göra imorgon:
1. Ha ett jävla filosofiprov
2. Skriva på msn
3  Plugga på naturkunskap
4. Gå till skolan
5. Åka till torp

fem materiella ting du behöver:
1. Nya kläder
2. Nya skor
3  Nytt smink
4  Massa mat i kylskåpet
5. Ett sovsällskap

fem omaterilla ting du behöver:
1. Mina vänner <3
2. Min familj
3. Kärlek
4. En person att tillförlita sig till
5. MSN

fem saker ingen vet om dig:
1.  Jag lagar aldrig annat än halvfabrikat i stan
2.  Jag har fotfobi
3.  Kan inte tvätta kläder
4.  Jag är färgblind
5.  Kan inte plugga

Idag åkte jag och Sander ut till Linnea, hon blev jätteglad. För att förtydliga vad som egentligen hände, då vi tog oss friheten att få in i hennes ekande hus så läggr jag upp våra två förklaringar. Vi har ganska skild fantasi.

Linneas variant:  "Idag när jag låg och drömde mig bort väcks jag av ett öronbedövande ljud PANG"" aLE alekz och sara Svingar sig in genom mitt fönster i en lång lian iförda endast en handduk. mitt hjärta stanna och mitt hår blev grått!!

Min variant: När jag låg där i drömmarnas värld, inbäddad i mitt mjukaste duntecke vaknade jag till av ett plötsligt ljud i trappan. Det var fotsteg, jag kblickade upp mot taket där våran gång til vinden var, det var för högt fr att jag skulle kunna klättra upp. Jag tittade ut med rädsla i mina ögon och ett hjärta som gick på högvarv. Min muns läppar började sakta men säkert forma ett leende, jag kunde andas
ut igen. Det var Alexander och Sara. Dom hade med sig ett paket med glass. TACKA VET JAG ATT VARA SJUK OCH FÅ ÖVERRAKSNINGAR


<3

Tisdag klockan är 21:49 tiden går långsamt och jag längtar hem. Den här dagen har varit mysig. När jag kom hem från skolan så satte jag mig ute på altanen i solen med datorn, började skriva på psykologin och 2h senare var jag klar. Då gick jag in och fick kontakt med Linnea. Efter en stund blev jag jättehungrig så vid 19 tiden gick Linnéa Spindel med mig till Italia där jag fick avnjuta en stor pizza. Tack för sällskapet <3.

Nu sitter jag och pratar med födelsedagsbarnet på msn, hipp hipp hurra! Grattis Jennifer. Det blir mysmiddag på lördag och jag hoppas innerligt att jag hittat någon fin paket till dig innan dess.

Idag har jag inget att skriva, så hejdå =D

Det var den nionde maj tjugohundraåtta som du mitt guldkorn kom till världen. Det var solsken ute, jag minns att jag samma morgen hade tänkt tanken om att jag så gärna skulle vilja ha någon så fin att hålla om. Antingen en kille som var bara min, eller också en sannvän. Jag fick något så mycket bättre. När mamma och pappa meddelade mig att det blev en pojke blev jag först lite besviken, men kom genast på att det är minst lika bra. Jag har ju alltid drömt om att få leka med bilar, bygga tågbanor och köra cross med någon, när vädret tillåter.  Jag kommer ihåg vad det första vi gav dig var, jag ser det framför mig. Storleken var så liten att man nästan kunde klä min docka i det, storleken var förstor för dig. Dina små löv till fötter passade inte i som små vita strumporna som vi gav dig, byxorna släpade i marken och den söta boddyn med de smp figurerna på den var så söt så man nästan fällde en tår. Du greppade om snöret som om det vore något spännande. Jag har inte många gånger hållt i en bebis, en bebis som var så liten som du. När jag fick dig upp i famnen för första gången bad jag om instruktioner gällande hur jag skulle hålla dig för att du inte skulle ta skada. Handen bakom nacken och den andra ner över rumpa och rygg. Jag gav dig min trygga famn, du tillförlät dig till mig. Du är mitt guldkorn.

Nu har det gått så många månader sen du kom till världen, hjärtat. Dagar har fått, veckor har gått och månader har gått. Vi ska snart fira ditt första år här på jorden. Den kärlek jag ger dig är av det vackra slaget, av det slaget som bara ett fåtal kan få ta del av. Många säger att jag behandlar dig som det vackraste som finns, det är precis vad du är för mig. Din näsa mot min, din hand i min, ditt spy på min tröja, ditt dreggel på min halsduk...det spelar ingen roll.  Änsålänge har jag bara passat dig en gång och jag vill tillbaka till den stunden. Det var något av det mysigaste jag har gjort. Jag fick byta kläder på dig, mata dig, gosa med dig, öva på att gå med dig och jag fick gå ut i naturen och lära dig att ta intryck av naturen. Vi gick en tur på samhället, jag hade dig efter mig i en liten barnpulka.

Jag vill förklara hur mycket energi en liten varelse som du kan ge, den känslan är magisk. Jag läntar tills du lär dig att kramas och till den tid då du kan ta min hand och be mig följa med dig in på ditt rum. Inga gåvor, ord eller förklaringar kan någonsin beskriva hur mycket jag tycker om dig. Joel Danielsson, du är så fin!

Igår var det min dag, vilken dag det var <3
Började med att ståupp klockan 7 på morgonen för att äta en stadig frukost för att klara av några timmar på jobbet. Efter jobbet åkte jag hem till min syster och hämtade lite prylar. På vägen hem hämtade jag upp min Emma, för hon skulle hjälpa mig att plocka iordning och baka och skära grönskaker. Vid 19 tiden stod gästerna vid farstun och sjöng glad visa för mig.

Tack alla för en underbar födelsedag, vilka paket jag fick <3.
Jag älskar den där känslan, då man öppnar ett inslaget paket och det man ser faller en rätt i smaken. Så kändes det, när jag öppnade samtliga paket igår. Jag blev jättenöjd för allting.
Dessutom lärde jag mig massa saker, Amanda vet mest om mig. Ida är rolig även om hon inte dricker. Linnéa dansar bäst på fest. Jennifer passar i mitttbena. Sandra kan dricka vin och ändå sitta still i soffan. Sofia har bakrus fram till kvällen. Sanna är stor i maten. Emma är bäst på att baka kladdkaka. Johanna är en jävel på att fnittra när vinet slagit till. Martina är den som bäst härmar mig när jag dansar och slutligen Lisa är en jävel på att fläta snygga frisyrer i håret PÅ SIG SJÄLV!

Tack <3

Sitter i min säng, iklädd min skönaste pyjamaströja. Den är grå och har ett tryck på magen format som en kadelack, den är mysig. Har nu hela kvällen suttit och grubblat över en del saker. Ska försöka formulera mig rätt, så att ingen blir sårad eller tar illa vid sig. Syftet med inlägget är att en förståelse ska byggas upp och att missförstånd ska bli till trygga ord.
Jag har många gånger under denna hösten fått höra hur dålig jag är, vilken äcklig personlighet jag har, hur vidrig jag är samt hur dålig jag är som kompis. Det är saker ingen mänsklig varelse skulle kunna höra utan att ständigt påminnas av orden som sas, utan att röra en min eller kasta sten tillbaka på tillverkaren utav orden. Det sägs att det är dumt att kasta sten i glashus, i vissa situationer är jag glashuset och någon annan är stenen. Allra oftast är det så att jag är ett hus byggt utav ädel diamant, svår att bräcka och svår att krossa helt itu. Tyvärr har jag blivit allt mer sårbar det senaste, för tillslut rinner den stora bägaren över och man orkar inte låtsas vara stenhård längre. Ni vet då ord som klingar negativt kommer oftare än uppmuntrande ord. Det är ju så, är man hård som sten så behöver man inte uppmuntras, man behöver inte få komplimanger, kärlek eller värme. För är man hård som sten så är känslor det värsta som finns, känslor som är utav det röda slaget. Men när den hårda ytan rubbas och man kommer allt längre in i personligheten så ser man att det där ytskicktet inte alls är så hårt som man trodde. Alla behöver vi få komplimanger och komentarer som stärker oss. Alla människor är mottagliga, vissa mer och vissa mindre.Vi är bara människor.

Det är ofta så att man i skolan arbetar mot mål och man följer kriterier. Innan uppgiften ska skrivas så ska man ha klart för sig vad man med uppgiften skall uppnå och vad man förväntas kunna. Det är precis samma sak med ett gräl eller en vanlig vänskap. Alltig har ett syfte. Det är ständigt en maktkamp, vem kan kasta de värsta orden? Vem kan komma på den mest kränkande meningen? Vem gör den dummaste handlingen? Och slutligen vem är det som ska ha skulden, du eller jag? Om ett gräl börjar pågrund av att någon får för sig något, är det då du som anklagare som ska be om förlåtelse eller är det jag som aktör i din historia? Vem är det som skall vika sig först, för vem är det som har rätt. Du eller jag? Om man kan med att smutskasta någons sanna historia, så ligger det något i bakgrunden. Något ligger och skaver, och får dig att tro att aktören i historien skulle kunna göra detta som du påstår dig veta. Vad är det som driver en människa att lita på någon, men inte den andra? Handlar allting om historia och tidigare gärningar, eller handlar allting bara om att man alltid tror det värsta om allt och alla?

Den här vintern har varit väldigt turbulent och jag har kasstats omkull ett antal gånger. Först av en, sen en andra och sedan en tredje. När kommer den fjärde, den femte och den sjätte? När ska alltig få ett slut.. Jag ställer mig frågan varje kväll innan jag lägger mig. Vad är det som driver er fram, vad är det som driver mig fram? Jag kommer inte fram till något, mer än att ni tror att jag är så himla mycket sämre än vad jag någonsin skulle kunna vara. Med en tår i ögonvrån sitter jag nu och försöker formulera mina känslor, dom där innersta känslorna. Jag önskade att ni hade haft en filmkamera på min axel, så att ni kunde följa alla mina handlingar så att ni får se, att jag är lika mycket människa som ni.

Ikväll rann den där omtalade bägaren över och jag kunde inte längre hitta några ord för hur jag skulle kunna förklara. Jag blev besviken, först på en men dig förstod jag. <3 Sedan var det inte om att göra så kom den andra och bara attakerade. Jag ringde min livsglöd, hon sov men tog ändå itu med saken. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.

Jag vet att i alla fall två av er läser min blogg, ibland glädjer det mig. Men idag vet jag inte, känslan är ostabil och jag vet inte längre varken fram eller bak. Jag önska att ni kunde läsa mina innersta tankar. Jag har det minst lika svårt som ni. Livet blir inte enklare att leva, när man hela tiden får nytt last med gots som läggs på axlarna. Tillslut är jag inte jag längre, tillslut faller jag. Mycket tack vare dig.

Jag avrundar här, för jag svävar iväg. Inte på rosa moln. Tack för mina änglar som ställer upp för mig.

Det är torsdag, och med det kan man ju förstå att det inte är en jättebra dag. Jag var ute igår, vilken kanon kväll det blev!
Kvällen började på Tureborg hemma hos sockersöta Sandra, där bunkrade vi upp med en box vin och en skål med chips. Det var dom godaste chipsen på länge, shit vilken smak. Efter ett halvt glas med vin så kom Jennifer uppromenerande, stackarn hon hade gått förbi ett himlans oväsen. Ibland är folk bra knepiga. Efter att Sandra nördat klart framför hockeymatchen på TV:n så satte vi oss i köket och spelade musik. Köket lystes upp med hjälp av massa ljus, så himla mysigt. Vi gjorde oss iordning i 3 timmar, fy fan. Det var nog rekord för mig.
Sedan vid 23 gick vi ner mot stan, tillslut nådde vi vårt mål och vi började forma moves på dansgolvet. Det var riktgt mycjet folk ute. Jag glömde skriva att Jennfier bangade en utekväll med mig och Sandra, dumma dig!

Idag vaknade jag upp och kände att huvudet dunkade lite, men det var bara att ignorera för jag och Lisa skulle åka till Forshälla och askultera i en klass där. Det gick bra! När jag kom hem så somnade jag och när jag vakande upp så mådde jag jättebra. Efter en stund skickade Amanda att jag borde traska bort till henne, självklart löd jag. Jätte mysiga timmar med dig :) Tack!

Nu måste jag avsrunda mitt bloggande, för detta leder inte till något.