Sara Danielsson

Det är måndag och jag känner mig ledsnare än på länge.
Helgen är över, ledigheten är snart över och det kommer dröja evigheter
tills jag får se dig igen.
Endast ett möte har hititlls skett, jag vill tillbaka till stunden då jag låg i din famn och hade det skönare än på länge.
Jag vill tillbaka till stunden då den första kyssen kom. Tårarna rann ner för min kind när
vårt avsked tog plats. Det kändes som att jag skulle gå isär. Jag ville inte gå.
Du ringde senare och jag ville så gärna träffa dig. Men det gick inte, tiden hade runnit ut.
Nu är du i ett annat land, långt bort ifrån mig. Där du kan göra precis samma sak
som du gjorde med mig med alla andra. Där du kan skratta åt mina försök, där du kan
få någons hand in i din. Utan mitt vetande. Jag är bortom all kontroll.

---

Jag har inga starka armar att bära dig på
Jag är inte mycket, inte mycket att titta på.
Men du kommer aldrig behöva ljuga igen.
Och du kommer aldrig behöver se mig, ligga död på vägen.